I was made for you

min näsa gör ont, det liksom sticker i den. mitt huvud gör också ont, min mage gör sig lite illa. allt är som vanligt alltså. kanske bortsett från näsan för den brukar faktiskt inte sticka.

jag vill få något sagt, jag vill skriva exakt vad som rör sig i mitt huvud men det är svårt för det är knappt att jag förstår alla ord som snurrar runt där och jag vet inte alls vad de skulle betyda. det enda jag vet säkert just nu är att jag inte kan lita på mig själv, jag kan inte lita på att vad jag känner är 100 och därför kan jag inte heller lita på mitt omdöme. det ilar i mina vener av obehag och två av mina tio fingrar känns som is. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. jag vet inte om jag vill ha gammalt eller nytt. jag vet inte om jag kämpa längre, jag vinner ändå aldrg. varför ska jag ens bry mig längre om ingenting längre är som det var?